Titel: ”Låt den rätte komma in”
Författare: John Ajvide Lindqvist
Kategori: Skönlitteratur/skräck
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 415
Utgiven år: 2004
Fick låna denna bok av Johan Alsiö och jag måste säga att jag blev intresserad direkt då jag hörde att det handlade om Vampyrer i ett svenskt samhälle. Så här i efterhand måste jag tyvärr säga att jag är besviken. Inte för att boken var dåligt skriven, utan snarare tvärtom. Den utspelar sig i en Stockholmsförort och handlar om den unge Oskar. Han är mobbad och allmänt utanför. Men hans liv förändras drastiskt när en vampyr flyttar in i trappuppgången brevid hans.
Det som gör att jag inte gillade boken egentligen är väl att den är så pass jordnära trots det övernaturliga temat. Det finns inte en enda positiv karaktär, utan alla människor lever i olika personliga misärer. Det finns inget vackert, utan livet är en lång knöglig väg till döden. Alla karaktärerna lider och även om de må ha vaga drömmar kommer de aldrig finna kraften att ta sig ur det. Eftersom boken är så pass detaljrik och berättande i sitt utförande så sjunker mitt humör mer och mer ju mer jag läser.
Att sen vampyren inte riktigt lever upp till mina förhoppningar gör att jag känner att boken inte kan få ett bättre betyg än 5 (av 10) av mig. Återigen bör det påvisas att det inte är för att boken var dålig, utan bara för att den inte passade mig.
Nu ska jag leta rätt på filmen Frostbiten, och se om den ger mig ett bättre hopp om svenska vampyrer
(Update – Det gjorde den inte!).
Fler recensioner av denna bok:
Björn Hagström – Dagensbok.com
Ur Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
Blackeberg.
Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark.»Ett anständigt liv.« Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo.
Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan.
När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land. Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor.
Och där kommer de!
Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är 1952. Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funktionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske. Eller »Se vi gå upp till Jerusalem «, beroende på läggning.
Det är stort. Det är nytt. Det är modernt .
Men det var ju inte så.
De kom med tunnelbanan. Eller med bilar, flyttbilar. En och en. Sipprade in i de färdigbyggda lägenheterna och hade med sig saker. Sorterade sakerna i måttbestämda fack och hyllor, ställde sina möbler i formation på korkmattorna. Köpte nytt för att fylla hålen.
När det var färdigt lyfte de upp sina ögon och såg på detta land som blivit dem givet. Gick ut ur sina portar och fann att allt land redan var brutet. Bara att foga sig i det som fanns.
Det fanns ett centrum. Det fanns rejält tilltagna lekplatser för barnen. Det fanns vidsträckta grönområden runt knuten. Det fanns många bilfria gångstråk.
En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter att man flyttat in. »Det är en bra plats vi kommit till.«
Bara en sak fattades. En historia. I skolan fick barnen inte göra special- arbeten om Blackebergs förflutna, eftersom det inte fanns något. Jo. Det var något med en kvarn. En snuskung. Märkliga gamla byggnader nere vid vattnet. Men det var länge sedan, och utan relation till det närvarande.
Där trevåningshusen står nu, fanns förut bara skog.
Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka.
Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck.
Det förklarar till en del hur oförberedd man var.
Ingen såg när de flyttade in.
När polisen i december slutligen spårade åkaren som kört flyttlasset, hade han inte mycket att berätta. I hans journal för 1981 stod bara:»18 okt: Norrköping – Blackeberg (Sthlm)«.Kom ihåg att det varit en man och hans dotter, söt tjej.
»Och, jo förresten. Dom hade ju nästan inga grejer. Soffa, fåtölj, nån säng. Lätt körning, på det sättet. Och att … ja, dom skulle ha det på natten, då. Jag sa att det blir ju dyrare då med OB-tillägg och så. Men det var inget problem. Bara att vi körde på natten. Det var liksom det viktiga. Har det hänt nåt?«
Åkaren fick veta vad saken gällde, vem det var han haft i sin bil. Han spärrade upp ögonen, tittade på bokstäverna i sin journal. »Det var som fan …«
Munnen gjorde en grimas, som hade han gripits av avsmak inför sin egen handstil. 18 okt: Norrköping –Blackeberg (Sthlm) Det var han som hade kört dem. Mannen och flickan. Han tänkte inte berätta det för någon. Någonsin.
(Från Ordfront’s hemsida)