I går (14 Maj, 2008) skrev Anders Bergsten (kd) att det populära spelet Grand Theft Auto 4 borde förbjudas då det innehåller våld.
Orvar Säfström, programledare och kulturskribent, skriver i dag att det inte finns anledning till oro.
Det är varken Grand Theft Auto, Marilyn Manson eller ”Sopranos” som får människor att bruka våld mot varandra på Sveriges gator. Rådande samhällsordning kommer inte att rubbas av GTA:s försäljningsrekord, skriver Säfström.
Kristdemokraten Anders Bergsten konstaterar i sin debattartikel i gårdagens Expressen att spelet Grand Theft Auto 4 sålts i rekordsiffror den första veckan sedan spelet släpptes. Nu fruktar han en våldsvåg där avtrubbade ungdomar (spelet bedöms ha samma effekt som koncentrationsläger eller tortyrkammare) slår ihjäl varandra till höger och vänster på svenska gator. Jag har den stora glädjen att kunna komma med lugnande besked till Bergsten. Jorden kommer att fortsätta snurra och vår rådande samhällsordning kommer med största sannolikhet inte att rubbas nämnvärt av detta försäljningsrekord.
Jag tänker över huvud taget inte gå in på huruvida Grand Theft Auto 4 är ett bra spel eller inte. Jag kan inte tänka mig något värre än ett samhälle där ”god” kultur får utmana medan ”dålig” kultur förbjuds och tystas. Om skapare av film, böcker och musik njuter privilegiet att få uttrycka sig fritt i vårt samhälle, varför skulle detta inte gälla i spelens värld? Inte heller tänker jag lista alla de uppmärksammade positiva effekter spelandet har på oss som utöver det. En kulturforms existensberättigande ligger inte i dess nyttoaspekter.
Bergsten frågar sig varför frågan om våld i spel inte debatteras mer i Sverige. Sanningen är att vi haft den debatten, och kommit vidare. Spel är i dag en självklar del av det svenska kulturutbudet. Jag har själv pratat spel på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg, diskuterat spelkultur i riksdagshuset (arr Fp) och assisterat vår kulturminister då hon på den årliga Spelgalan delade ut pris till årets bästa svenska spel. Ett erkännande för oss som älskar spel. Ett tecken på domedagens ankomst för förbudsivrare och skeptiker.
Bergsten verkar åtminstone inte sakna självinsikt. Han skriver själv att hans inlägg ligger nära moralpanik. Det är en korrekt iakttagelse. Fakta, forskning och argument brukar inte tilltala den som drabbats av moralpanik. Varför bry sig om verkligheten när magkänsla, anständighetskrav och egensnickrade slutsatser är så mycket mer bekväma?
Han nämner själv att varken kulturdepartementet och Medierådet stöder hans teorier, utan tvärtom menar att dessa bygger på okunnighet. Men det rör inte Bergsten i ryggen. ”Så är det naturligtvis inte” menar han och radar upp en mängd påståenden utan källhänvisning.
För den som letar finns naturligtvis forskning som visar att våldsamma spel gör spelaren våldsam. Det finns samtidigt minst lika många undersökningar som visar på motsatsen. Ett lästips (till Bergsten och andra som är intresserade av hur barn påverkas av våldsamma spel) är boken ”Grand Theft Childhood” av dr Lawrence Kutner och dr Cheryl Olson. De tillhör bägge den psykologiska fakulteten vid Harvard och har skrivit flera böcker om barnpsykologi. Kutner och Olson avfärdar i stort sett alla de myter om spel och våld Bergsten framför. På hemsidan www.grandtheftchildhood.com kan man också läsa att amerikanska Secret Service gjort en djupgående studie av alla stora skolskjutningar i landet sedan 1974. Endast 12,5 procent (en åttondel) av gärningsmännen var intresserade av spel. I klarspråk betyder det att denna grupp individer ligger kraftigt under genomsnittet vad gäller spelintresse. Däremot blir spelen – för stora delar av den vuxna allmänheten något suspekt och lite hotfullt – en faktor då medier och skadeståndstörstande advokater försöker piska upp stämningen efter dessa dåd. Efter morden vid Virginia Tech spreds snabbt ett rykte om att förövaren var aktiv spelare. Det visade sig vara helt ogrundat. I stället var han mycket intresserad av amatörteater. Men kanske vill Bergsten införa ett förbud även mot Molière?
Bergsten menar att blotta risken att någon kanske skulle kunna komma att råka illa ut i samband med att någon spelat ett spel är tillräcklig orsak att förbjuda spel. Hans tes är att ett totalförbud rättfärdigas om ”vi räddar livet på en enda ung människa”. En hedervärd vädjan, men förutom svårigheterna att bedöma om ett förbud verkligen räddat någon saknar den grund i tillgänglig fakta och statistik. Å andra sidan borde vi i linje med Bergströms logik för att förhindra eventuella dödsfall i framtiden omedelbart förbjuda politik (Palmemordet), kristendom (Knutby) och fiske (nästan 50 svenskar har redan drunknat i år).
Bergsten efterfrågar en reglering av spelutbudet, och även här har jag glädjande nyheter. Det existerar redan ett tydligt regelverk. PEGI-märkningen, som används i de flesta EU-länder graderar spel inte bara efter rekommenderad ålder utan även efter innehåll. Alla spel är tydligt märkta, vilket gör det lätt att undvika den delmängd som innehåller våld, sex eller svordomar. Kände han till dessa båda faktorer skulle han själv kunna dra slutsatsen att Grand Theft Auto 4 är ett vuxenspel som rekommenderas från 18 år. Spel är ju – tvärtemot vad Bergsten med många andra tror – inte främst en barn- och ungdomsföreteelse. Genomsnittsåldern på spelare ligger beroende på hur man räknar någonstans runt 30-strecket.
Kanske är det så enkelt att dataspel är något nytt och för många främmande. Visserligen skapades det första spelet redan 1958 men jämfört med litteratur, teater och till och med film är detta en färsk kulturform. Och Bergsten verkar i alla fall tycka att det var bättre förr. Men ondska och våld har funnits sedan vi klev ned från träden (om man nu tror på sådana konstiga vetenskapsteorier) och Masada, inkvisitionen och Auschwitz utfördes inte efter långa kvällspass med Grand Theft Auto eller ens de första datorprototyper som med lite god vilja kan ses som förfäder till dagens spelmaskiner. På en punkt har Bergsten rätt. Anmälningar av oprovocerat gatuvåld ökar i Sverige. Antagandet att detta främst beror på våldsamma spel finns dock inga belägg för, enligt Brottsförebyggande rådet.
Var ligger då skulden för vårt allt råare samhällsklimat? För att återvända till det sorgliga ämnet skolskjutningar kan jag rekommendera Michael Moores prisbelönta dokumentär ”Bowling for Columbine”. I den presenterar Moore ett slags svar då han försöker utröna varför Kanada, ett land som delar USAs passion för våldsfilm, rockmusik, tv-spel och vapen inte har en till närmelsevis lika hög våldsbrottsstatistik. Den skillnad han finner mellan de bägge länderna är att rädslan i USA används som propaganda. Amerikanska medier och politiska krafter piskar upp en hotfull stämning där fienden finns överallt, och där individens rättigheter kan offras för att hålla ”de onda” i schack.
Det är varken Grand Theft Auto, Marilyn Manson eller ”Sopranos” som får människor att bruka våld mot varandra på Sveriges gator. Som Michael Moore tror jag att det är rädslan och föraktet för det avvikande som gör det. Att i stället för att möta det nya och främmande med öppenhet och nyfikenhet instinktivt reagera med misstänksamhet och panik. Vilket av dessa beteenden Bergsten debattinlägg ger uttryck för bedömer han nog bäst själv.
ORVAR SÄFSTRÖM
Programledare och kulturskribent
Orvar Säfström har varit aktiv tv-spelare i 30 år och har fortfarande inte slagit ihjäl någon.