The Puddle

The Puddle

---

Klee’Grah Rostbult

* Missanpassad medlem av Myrthlins (Populärt kallade Svartblod eller Trollättlingar) rasen (För konstig och primitiv för människornas tycke, för klen och teknisk för Myrthlins jordnära leverne).

* Accepterarat sin roll i världen som en joker i leken (Blir inte förbannad, blir kvitt och gå sedan skrattandes därifrån).

* Lever för stunden och tar alla chanser till nöjen, oavsett vad konsekvenserna blir (Varför ödsla energi på att grubbla på problem som inte finns, istället för att roa sig och lösa problemen när de uppstår?).

* Van och härdad vid ett liv av smuts och fattigdom. Få saker gör honom sjuk eller förgiftad, och han överlever på vad han kan finna oavsett om andra ansåg det som ägtligt eller ej. (Allt löser sig med rent vatten… är det riktigt illa, krävs det lite mer vatten!)

* Tekniskt kunnig med enkla lösningar, snabbtänkt och fingerfärdighet har fått fylla upp det utrymme där mer fysiska färdigheter saknas (Han hugger inte ved, han uppfinner eller en vedhuggare).
Klee’Grah vaknade med ansiktet i något blött. Sakta lyfte han sitt huvud och huvudvärken från gårdagen spenderade mynt nere i Svinkäfts Källare, hälsade honom god morgon. Förbannade Svinkäft! Han visste hur förtjust Klee’Grah var i det där Söta Sumpmurkel-vinet från hemtrakterna, och genom att ställa fram hela träfatet ägde han snart varenda jäkla mynt som Klee’Grah hade fått från den parfyrmerade stadstjänstemannen med den löjligt strikta hållningen. Klee’Grah hade inga problem med att jobba åt Imperiets lakejer, och att rensa bort halvruttna kadaver nere i kloakgångarna gav bra betalt, även om det var ett helvete åt knäna att krypa runt där nere utan möjligheten att resa sig upp på 10-15 timmar. Men vad han avskydde var just den där förbannade tjänstemannen, Lomeck DuSei, och den överlägsna ton han så gärna använde för att framhäva sin egen viktighet för något så värdelöst som ”Systemansvarig för Stadens Dag- & Spillvatten hantering”.
De första 5 timmarna av gårdagens kloakrensing hade gått till att finskrubba hela system runt Lomecks egna hem, och hade det inte varit för den lilla hämnd som Klee’Grah fixat hade han nog tvingats strypa Lomeck till döds med sina bara händer när han för sjunde gången krävde en extra genomgång av vattenfiltret ”eftersom han ville kunna njuta av ett svalkande glas färskvatten vid gryningen”. Klee’Grah skulle kunnat offra en av sina mellersta tår, för att få se Lomecks min denna morgon, när han drack djupa klunkar ur sin vattensejdel och smakade på avloppsvattnet från grannhuset som Klee’Grah hade kopplat ihop med Lomecks vattenledning i natt.

Nu sittandes började Klee’Grah se sig omkring och kände igen sig i den gränd, ett halvt kvarter nedanför Svinkäfts Källare, som han ofta vaknat upp i förr. Han drog handen genom sitt långa och nu blöta hår och luktade fundersamt på det.
”Hur kul hade jag egentligen igår?” sa han halvhögt till sig själv.
”De.. de.. det var.. tv.. två.. två stycken b-b-borrare..” sa plötsligt den spinkiga mannen i den alltför stora läderrocken. Han satt en bit längre in längre in i gränden, i den lilla fästning han byggt åt sig själv av skräp, sten och gammalt kasserat virke nere ifrån vagnmakeriet runt hörnet.
”D-d-d-de sk.. sk. skrattade å.. å sa att n-någon vi-visst hade d-dumpat en ski.. ski.. skithög i g-gränden, å å att d-de nog-g-g m-måste p-pissa på den f-för att f-få de.. den att l-lukta b-bättre!”
Klee’Grah suckade lite och tänkte tillbaka på hembyn, hur Borrare dök upp som maskar i ruttet kött där hemma sen männsikorna fick lära sig hur effektiv gasen var som bränsle till lampor och de gamla maskiner som fortfarande drevs på sumpgasen. Människornas försökte gång på gång påstå sina rättigheter och komma med påhittade kontrakt och regler för att få borra i hans artfränders marker efter den värdefulla gasen, och inte ens nu när gasen inte användes till så mycket maskiner längre utan mest förädlades till lyktrök åt det otal med missbrukare som kunde offra sina sista slantar och blodet från sina barn för att få mjuka upp hjärnan tills den rann ut som tårar på dem.
Sånt skit krävdes det en männsiska för att komma på! Inandas bränsleröken för att få fram lyktgubbarna och deras glittrande sagovärldar. ”Nej, tack vet jag rent sötsliskigt svampvin!” sa Klee’Grah högt medan han reste sig till stående, och ångrade det på en gång när huvudvärken bankade som en stridslaga mot hans tinningar.
”Jag ska gå och låna Fru Mossvinkles regntunna och skrubba av mig lite, ingen idé och gå runt och lukta borrar-piss längre än nödvändigt, doften kanske lockar till sig fler av ohyran. Ska du ha något att käka, Julius?” fråga Klee’Grah mannen i grändens fästning även fast han redan visste svaret.
”E.. e.. ett l-l-litet äp-p-p-ple, s-skulle vara g-gott!” svarade Julius försiktigt.
”Du kommer skrumpna ihop och återfödas till ett äpple om du inte äter något annat snart!” sa Klee’Grah för sig själv och knallade iväg för sitt dagliga dopp i Fru Mossvinkles regntunna.

---

Huvudvärken bultar liksom vid så många uppvaknanden, men det finns ett par väsentliga skillnader. Klee’Grah hade aldrig haft så ont i kroppen tidigare, och han trodde heller inte att man kunde supa bort sin syn. Han blinkar ansträngt ett par gånger, och känner hur ögonloggen stramar som av intorkad lera. Med fingrarna stryker han bort smuts och stoft från sitt anlete, och känner hur detsamma ömmar som av blånader och öppna sår. Framför ögonen dansar osynbara fläckar, vars natur bleknade i samma ögonblick hans sinne försökte få grepp om dem. Han reser sig halvt om halvt sittandes och finner en vägg av grov puts att luta sina skuldror emot. Händerna stryker mot… spillved? Något av metall skramlar till. Han sticker sig på något vasst. Med huvudet lutat mot samma stöd ser han strimmor av ljus högt ovanför och minnesbilder börjar hemsöka honom…

Sittandes på en egensnickrad stolliknande ställning hängde Klee’Grah dinglandes med fötterna i en av pumphusens cisterner. På huvudet satt en liten riktad gaslykta, spänd mot svål och tinning med kraftiga läderremsor. Ljuskäglan pendlade över nätverket av pålverk och tunnbandsförstärka trärör medan han sökte anledningen till detta improviserade ingrepp. Han sträckte sin vänstra hand mot bältesväskan, vars hakar och spännband fäst den synnerligen behändigt mot ställningen självt, och rotade efter ett par griptänger. Ett utsläpp av rep från taljorna ovan skickade honom, och ställningen för den delen, en fot nedåt utan förvarning, och han famlade vilt med tängerna i hans hand som tillslut for skramlandes ned mot mörket inunder.

”<Försiktigt! Rotkvinnans avkomma, jag tappade ett par tänger!>”>

”<Stora ord från liten käft. Vem gråter över verktyg. Man kan göra nya, ynkling!>”

Gruk’Thar skötte blocket och taljan. Hans kroppshydda reste sig nio fot över marken, men trots allt utrymme som fanns i detta enorma kranium så… var det just det. Det fanns fortfarande gott om utrymme. Klee’Grahs lynne växte sig ändock irriterat inför denna arroganta hållning och började:

”<Lyss nu, ja->”

”<Lyss själv, verktyg! Tappat är borta, men ny finns att få! Mäster DuSei har pengar!>”

Klee’Grah tittade upp mot brunnsöppningen med förvirring i sitt sinne, men denna känsla övergick snart i skräck. Ljudet av en slö egg som skär genom en rejäl tamp letade sig ned i valvöppningen. Allt eftersom fler och fler fibrer slets av, sattes ställningen i skakande gungning. Munnen blev snustorr och han fick inte ut sig ett ord.

Och så gick vajertampen till slut av. Den piskade vilt när den slet sig genom block och talja, och ett vinande läte genljöd i valvet. Och Klee’Grah föll…

Kroppen känns tung och motvillig och Klee’Grah låter sina sargade lemmar vila en liten stund till, medan han går igenom händelseförloppet en gång till, kämpandes för att komma ihåg alla detaljerna som dansat förbi av sin omgivning i gaslyktans kägla. När hjulet innanför skallebenet snurrat ett par varv så anser han att inget mer kommer dyka upp av att ligga här och grubbla och med ett stön tvingar han kroppen att arbeta sig upp till stående.

Vant börjar fingrarna checka av sakerna som alltid har sin speciella plats i bältet för att se vad som finns kvar och vad som ramlat ur i fallet.

”Hmm.. Problem ett: Mörker! Lösning borde vara ljus…”

Han gräver i fickorna i hopp om att gnistbildaren ska klarat sig, medan han med foten försiktigt känner efter träbiten igen.

Ett finmekaniskt konstverk klirrar tillfredställande invid annat matnyttigt i bältets sidofodral. Benet värker illavarslande när Klee’Grah sträcker på fotleden, men de spretande tårna hittar raskt både grövre bitar av brädor likväl som spretiga flisor. Han skopar upp en handfull , stryker oljiga fingrar mot sin fångst och avslutar sitt värv med torkat sankmarksgräs och mässingsrötmossa. Efter ett par gedigna fingerknäppningar fastnar glöden i fnösket, och oljan försätter nystandets ovansida i klara, varmröda lågor. Långsamt sprider sig ett dunkelt ljus genom valvens intrikata väv av rörverk och korsbalkar. Men något annat fångar Klee’Grahs kisande ögon…

Det benvita kraniumet stirrar sorgets tillbaka på honom med sina tomma ögonhålor. Det karaktäristiska kraftfulla skallbenet på en av gudinnans söner har inte räddat detta stackars svartblod från sin för tidiga död. Klee’Grah är inte mer än hjälpligt bevandrad inom läkekonst men det kräver ingen högre skolning för att förstå att den typen av skallskada orsakats med flit och med metallvapen. Den enda glädje denna man kan ha burit med sig ner i denna ovärdiga gravkammare, var nog att döden kom fort.

Klee’Grah lät facklan fortsätta runt det lilla utrymmet bara för att få skräcken att bre ut sig ytterligare. En efter en låg de där, illa tilltyglade kroppar som ätits rena från allt utom gnagda ben som nu låg på botten av cisternen och tyst vittnade om vad som hänt andra som korsat Ministeriet för Stadens Dag- & Spillvatten hantering.
Med pulsen hårt dunkande i det värkande huvudet, sökte Klee’Grah längst väggarna för att hitta en väg ut. Vad än som festat på hans olycksbröder, så kommer det med all säkerhet tillbaka när den färska bloddoften sprider sig.
Men om något kommer ner hit och äter sig mätt för att sedan ta sig härifrån igen, så finns det alltså utgångar…
Klee’Grah kunde först inte riktigt bestämma sig om han hoppades att utgången skulle vara stor nog för att han skulle kunna klämma sig ut därifrån och därmed vara en ingång för en varelse i minst hans egen storlek, eller om han hellre ville inse att hålet skulle vara för litet och att han därmed BARA skulle behöva slåss mot något hord med ohyra. Men så dök det fula flinet från DuSei i hans minne, och med nyvunnen beslutsamhet påbörjade Klee’Grah projekt ”Ack-så-jävla-blodig-hämnd” och dess första etapp med att ta sig härifrån!

Han letade längs väggarnas krökta valv av murbruk och sjöväxtfiber, följde spåren i golvet och höjd sin näve för att lysa upp så mycket som möjligt av balkverken ovanför som snodde sig till brunnsöppningen högt där ovan. Snett, mitt emot platsen för hans brutala uppvaknande hittade han ett uppbrutet parti i väggen, stor som en gallerhund, och med sina grova fingrar kände han hur de murkna brädverket runtom skulle ge vika för handkraft. Tillräckligt för att utöka hålet och släppa igenom hela hans kroppshydda.

Men något trögflytande och klistrigt tycktes ha penslats på de murkna timrets brottytor. Senor och trådar av sekret drogs ut när han förde fingrarna mot sin näsa. Det luktade fränt och bittert. Men inte bekant. Vad än som hade gnagt köttet från de dödas ben, så lämnade det ett påtagligt spår efter sig. Och Klee’Grah skulle gå det till mötes.

Trots sin iver om att komma ut så stannade Klee’Grah upp lite och petade försiktigt på det kletiga med sitt ena lillfinger (om ingen omedelbar smärta dök upp, så smakade han även på det med tungspetsen). Med ett grymtande hasade han sig bakåt in igen och lät facklan på nytt spela bland den sparsamma mängd brott som fanns att tillgo. Han rotade igenom träbitarna på golvet, provade vilka som tålde lite tryck utan att ge upp direkt, och fick nöja sig med en lite för kort bit för sitt eget tycke.
Han grävde fram tre långa spikar ur sitt verktygsbälte, slog dem igenom träbiten genom att att använda golvet som hammarhuvud och de sämre plankorna som skydd för sina händer. Det var långt ifrån det bästa vapnet han improvocerat ihop, men det skulle förhoppningsvis köpa honom nån minut till eventuell flykt om han drämde den i huvudet på någon eller något.
Med sin simpla spikklubba i handen kände han sig nästan som gamle Chum’Trod, hjälten från sagorna från sin hemby.
Enligt berättelsen så var de unga Gudarna oense om vems förkämpe som var den tappraste och en efter en hade de visat upp sina stolta krigare, med vapen och rustningar en mer skräckinjagande än den förre, tills dess att turen kom till Gudamodern Myrth. Hon sade helt enkelt att var och en av hennes folk var tappra och dugliga i strid, trots att de inte aktivt sökte ära och rikedomar likt många andra varelser. De yngre gudarna skrattade gott och tyckte att ett enormt gladiatorspel skulle utvisa den störste förkämpen. Myrth gick till sitt folk och den förste av dem hon träffade var en äldre Dro’skink-herde vid namn Chum’Trod. Han knäföll framför henne och erbjöd henne att att få dela hans vatten och om hon så önskade skulle han slakta den största av Dro’SKink ödlorna så de kunde festa på dennes kött.
Hon avböjde och bad honom följa med henne istället och bli hennes förkämpe. Han nickade men förklarade att med undantag för att hindra att flocken attackerades av en och annan sumpodilia, hade han aldrig varit i strid. Hon sa att så länge han gjorde sitt yttersta och hedrade hennes önskan efter sin bästa förmåga så skulle hon belöna hans avkomma i flera generationer oavsett utgången av striden.
De yngre gudarna skrattade åt henne fattiga herde, som beväpnad endast med den vanliga Herde-udden, nu stod ute på arenan tillsammans med de bepansrade krigarna.
Striden började och krigarna slogs alla mot alla för att vinna äran av att vara den främste av förkämpar och vinna sin guds gunst.
Gamle Chum’Trod insåg direkt att han inte skulle kunna stå upp mot någon av dessa blodstänka bjässar och drog sig därför bakåt tills han hade skydda av arenas ena vägg.
Där stod han och såg på när den ena efter den andra av kämparna föll. De unga gudarna skrattade åt hans feghet hade vadslagning om vems förkämpe som skulle dräpa den ynklige herden.
När till slut en enda krigare stod upp och såg ut över arenas rödfärgade sand möttes hans blick av gamle Chum’Trod. Trött och sårad efter den långa striden stapplade krigaren fram mot herden för att med sin yxa klyva det sista hindret på ärans stig.
Men så snart krigaren kom tillräckligt nära stötte Chum’Trod sin Herde-Udd mot krigarens ben, som likt sumpodiliors ben, var betydligt sämre bepansrat än resten av kroppen.
Den stora krigaren föll till marken med ett brak och tyngden av hans rustning slog luften ur honom. Hjälplös orkade han inte ens vrida sitt huvud och se hur Chum’Trod tog upp hans tappade yxa och med ett enkelt hugg skiljde hans huvud från kroppen, som om det vore en torr gren från en gammal trästam.
Myrth log mot de yngre gudarna och påvisade att deras kroppar nu var hennes för njutning när hon så behagade. Chum’Trods ätt belönades mycket riktigt med långt liv och de blev aldrig sjuka, och det sades att hans blod fortfarande rann genom några Myrthins ådror och även om ingen kunde bevisa sitt släktband tillräckligt långt bakåt så fanns det många som hävdade att de kändes hans närvaro i svåra stunder.

Stärkt av minnet av sin favoritsaga, krälade nu Klee’Grah ut genom den trånga öppningen mot det okända som fanns därbortom.