I urtiden föll ni som ett regn av gnistrande rubiner, strödda över jorden av Himlens röda vandrare. Er uppgift var att klä den karga marken i liv, ty Vandraren önskade se skönhet för sitt öga. Ni klädde er i kött och manade växter ur jorden så att ni snart kunde gå sjungande i Ravlands frodiga skogar, Vandraren till glädje.
Drejaren drog djur ur leran, fiskar och paddor ur dyn och fåglar ur molnen, och den store hantverkaren satte er att vara djurens herdar. Till er hjälp hade ni de krumma dvärgarna
som beredde marken för er konst. Så kom människan. Deras korpgud köpte halva landet åt dem och gav er orcherna som
tjänare i utbyte, men människor är falska och anföll er snart med demoner i följe. Eftersom ni är få skickade ni orcherna i strid, men de fega kräken svek er. Era äldre menar att allt återgår
om ni bara väntar, att människan ska dö undan och multna bort såsom tiden äter alla stenlösa. Men ni yngre väntar inte. Ravland är ert arv. De föraktliga har stulit och besudlat det. Du
ska rena det.
BÄSTA GRUNDEGENSKAP: SMI
SLÄKTESTALANG: Inre frid
TYPISKA YRKEN: Druid, jägare, skald
TYPISKA KVINNONAMN: Bleinella, Erimi, Kriblenda, Simene, Vorovallia
TYPISKA MANSNAMN: Dorm, Harakrond, Orgodan, Radnar, Vergello
Alver i Svärdets Sång är odödliga. Du kan slita deras kroppar i små blodiga slamsor tills endast deras hjärtrubin kvarstår utan att de dör, så länge rubinen inte krossas på ett silverstäd kan de få ny form och nytt liv i Stilldimman. Men även odödliga sinnen har sina gränser, alver minns väldigt selektivt från de liv de levt och oftast bara det senaste med någon större tydlighet. Det finns såklart undantag och alver som valt att överge köttet för en kontemplativ existens som juvel tenderar att minnas mer och bättre då de inte längre distraheras av kroppsliga behov och begär.