Ett gycklarsällskap färdas längs vägen, vandrande
och i vagnar. Många av dem är grällt
sminkade och klädda i komiska kläder trots att
denna plats i vildmarken knappast är ägnad till
föreställning. Osminkade män och kvinnor som
eskorterar truppen till häst hälsar spänt. De är
alla beväpnade.
Vid närmare betraktande är gycklarna märkligt
loja i rörelserna, ser gamla ut och luktar
illa. Ber man dem uppträda kan de inte svara,
klarar inte att jonglera ens med en enda boll
och tappar kroppsdelar om de försöker sig på
den enklast akrobatik. Det visar sig att gycklarna
egentligen är uppsminkade, rastlösa
döda gamlingar som byborna samlat ihop och
hemlighet vallar till säker plats för att inte
rostbröderna ska föra bort dem.
En tropp järngardister är dem dock på
spåren och hinner ifatt sällskapet strax efter
äventyrarna. Kapten Holmar Pansarhals är på
gott humör, spelar med och kräver att han och
hans knektar genast ska få se en föreställning.
Efter ett tag blir det dock allvar. De döda ska
föras till templet för att skolas till tjänare och
soldater medan eskorten ska arresteras för hädisk
ohörsamhet. Äventyrarna kan välja sida
när det blir bråk eller bara dra vidare. Äventyrarna
kan träffa truppen och soldaterna en andra
gång. De odöda gycklarna vallas då framåt
med stötar av likriktare och några ur eskorten
är slagna i kedjor.