Sägnen om Quetzel

Den stad som bränts till skingrad aska och glöd,
Nu hemvist till ulvar och gastar, där hon dväljdes.
Ty där, genom subtil konst och piskande nöd,
Styrde Demondrottningen, och styrande,
fälldes,
Och i fallet, slumrade, men ändå inte, för
döda tungor att tala nändes;
Det döende; drömmer, i drömmen; kan
väckas,
Och slumrande, levande, ändå död. Så
slumrar Quetzel, vilandes,
Och hennes torra tungas törst för smak kan
ej släckas,
För liv och anda, en fasta som i hennes
drömmar hörs knäckas.